Det var så det började...
Skrivet till Nurks 10-årsjubileum 1999 av Anna-Lisa Blöth,f.d. ordförande, f.d. ridlärare, numera glad Kalle-ryttarinna på ridlektioner.
Den 8 mars 1989 beslöt vi, en grupp hästtokiga tjejer, att grunda Nykarleby Ridklubb. Vi -det var Sari, Pia, Marina och jag, Anna-Lisa, hade alla egna hästar. Vi brukade rida tillsammans. Det blev med tiden tråkigt att ranta kring på vägarna. Vi tyckte att det borde finnas möjlighet att träna dressyr och hoppning på ett tryggt ställe och kanske till och med ordna små tävlingar! Vi hade inga stora framtidsplaner faktiskt, och om någon då hade sagt att ridklubben endast sex år senare skulle ha stall och ridbana och fyra egna hästar så skulle vi ha gapskrattat
Efter att vi grundat ridklubben började medlemmar strömma till. Det var mest flickor, men också några pojkar
som ville lära sig rida så klart. Och så blev det som det blev: vi började hålla lektioner på veckosluten.
Hästarna - ja det blev ju att ta till de egna. Kalle, Liina och Mindi till att börja med. Peku deltog också, med fladdrande underläpp. De allra minsta fick sitta på Lollipop.
En riktig ridbana hade vi ju inte. Vi fick hålla till på åkertegar, vi har ridit på Tekniska Verkets gårdsplan. Inhägnad hade vi inte - plastband fick duga. Jag ryser när jag tänker på det!!!
Ridklubbens första ridläger
Klubbens första egna häst, Nicke, köptes hösten -89. Den var inte utbildad ridhäst, och visade sig vara lite för stor och tung- riden för de flesta av klubbens ridelever. Därför beslöts att byta den mot en ponny, och så kom New Forest-ponnyn Marduk till NURK sensommaren 1990. Marduk var en envis rackare. Han lärde sig snart att springa genom plastbanden som vi hade spänt runt ridbanan. Allt som oftast galopperade han hem till stallet med en hjälplöstskrikande ryttare på ryggen!
Det var på tiden att vi fick en riktig ridbana med stadigt staket runt! Min man och jag hade sedan 1986 arrenderat ett område invid avstjälpningsplatsen, för höbärgning. De var ett drygt total smala tegar, mycket idylliskt med björkar och vilda blommor. När läget blev akut vintern 1990, - Marduk rymde från snart sagt varje lektion- bestämde min man och jag att bygga en provisorisk ridbana på två av våra tegar.
Det kallades till talko. Ridelevernas pappor ställde mangrant upp. Virke fick vi gratis från Svarvars.
Så byggdes på ett veckoslut, ett staket runt de två första tegarna, närmast vägen.
De stöttades av sinnrikt spikade träbockar så att det höll även när snön smälte bort.
NURK gjorde sedan en anhållan hos staden om att Ridklubben skulle få överta arrendet för 1200 kvadratmeter av det område på 1,5 hektar som min man och jag arrenderade, samt att NURK skulle få anlägga en ridbana på området. Staden svarade, troligen med en suck av lättnad, ja till NURKs anhållan. (Ridklubben hade ända sedan grundandet haft in en anhållan på olika områdenför byggande av ridbana, och hade varje gång fått avslag.) På våren 1991 påbörjades byggandet av ridbanan. Finansieringen ordnades på så sätt att Sari, min man och jag skrev under som borgenärer för ett lån, jag tror att det var på 25 000 mk. Sommaren -91 stod ridbanan färdig, lagom till första ridlägret! Vilken lycka för ridlärare och ridelever, men vilken missräkning för Marduk, som trots idoga försök inte längre kunde bryta igenom staketet!
Så har åren gått, med både roliga och mindre roliga händelser att minnas. Men jag tycker nog, att de trevliga minnena överväger. Av de grundande medlemmarna är det endast Sari och jag, som är kvar i klubben. Jag tror att hon och jag, mer än någon annan, förstår att uppskatta den utveckling som skett i Ridklubben.Ett stall fullt med hästar, tävlingar både här och på andra orter, där "våra" adepter börjar vinna rosetter; ridunder- visning och kurser under trygga, välordnade former - en framtidsvision håller på att ta form. Hur kommer vi - NURK - att ta emot 2000-talet? Kanske med ett eget ridhus... Vem vet?
Det är snart tio år sedan allting började. Jag sitter här och läser det jag skrev i maj 1995. Nu HAR vi ett ridhus, en stor och ståtlig byggnad som tornar upp sig när man svänger in på den lilla vägen. Vi har Johanna och hennes snälla, duktiga hästar.
Nu borde vi väl vara nöjda!?
Vaddå nöjda? Det finns MASSOR att göra än! Vi vill ha en ännu större och finare terränghinderbana, och så behöver vi en större ridplan för hopptävlingar, en dressyrplan till, och en stor parkeringsplats, och mera hagar, och, och...!
Jag ser framemot och känner en glad förväntan. Den här gången vågar jag inte göra några profetior i stil med den jag gjorde 1995. Men -är det inte så att vi i Finland endast har en fälttävlansbana som håller internationella mått?
Vore det inte på tiden att vi fick en till.......
